ellinorlundquist

Smärtan, svartsjukan, oron, en snar framtid. Zack och Mandy, kyssandes mot en vägg i skolan, inför alla, inför Taylor. Veta att de skrattade med varandra, låg hemma hos honom och kysstes och en massa annat Taylor inte ens vågade tänka på. Allt detta sköljde över Taylors trasiga hjärta som en gigantisk våg på några sekunder, sekunderna det tog för henne att tappa sitt block hon satt och skrev i och pennan som skapade allt hon ville dölja i blocket. Mandy, den äckliga lilla...! Taylor stod inte ut. Den lilla New York-slampan hade inte ens varit där i en dag. En dag! Och redan var hon och klängde på Zack av alla underbara människor.

    Mandy gick lite för nära honom och sa något som fick honom att forma sin vackra mun till ett gapande hål som skrek "ÖVERASKAD!". Zack följde Mandy med blicken när hon gick ifrån honom och Taylor granskade Zack med uppspärrade ögon som utstrålade sorg och smärta, ett trasigt hjärta vars plåster snart skulle ramla av. Hon klarade inte av någon mer. Det räckte med hans flickvän-på-lördag tjej. Om han bara visste hur mycket han sårade henne, hur mycket han plågade henne, hur mycket hon plockades i sär bit för bit varje gång han alltid såg på tjejer som var allt Taylor inte var.

   Mandy chockade Taylor när hon helt plötsligt stod framför henne och höll i hennes block. Hon inte bara höll det, utan läste i det också.

 - Seriöst, är det här vad jag tror det är? sa hon roande och log ett oerhört irriterande flin. Kärlekstexter?

Mandy skrattade högt, inte förudmjukande, men det fanns ändå något retsamt bakom skrattet.

     Taylor försökte rycka blocket ur Mandys grepp innan hon hann läsa igenom hela blocket, men misslyckades.

- " You're the reason for all the pain, you're the ache in my heart. The reason Why, the reason why why why! You're the reason for all the happiness, you're the bandage on my heart. The reason...".

Mandy blev tyst.

 - Är det här sångtexter? frågade Mandy lite indragen i texten.

    Taylor tog sin chans och lyckades rycka blocket från Mandy.

- Du är ju asbra! Kan du sjunga också?

- Nej, ljög Taylor. Släpp det! De här, fortsatte hon och pekade på blocket, är riktigt privata. Ingen har fått läsa dem, inte ens Zack.

   Mandy fnös och mumlade något i stil med "Jag undrar varför..". Därefter blev det tyst ett tag. Taylor tog tillslut ett djupt andetag och suckade.

 - Ville du något speciellt eller?

   Mandy log. Hon såg ut att vara full i fanskap och samtidigt något leksamt. Lite som en kattunge, eller ett litet busigt barn. Som att hon lekte med henne, som om allt var en kul lek.

-Faktiskt, sa hon nu med sin vanliga djävulska stämma, så ville jag något. Den där lilla showen där inne med Zack? Åh, se inte så chockad och dum ut, klart jag vet att du tittade. Det var bara för att få din uppmärksamhet. Jag vill hjälpa dig. Du är mitt projekt!

   Hon sa allt med sådan lycka, sådan..Mandy-aktighet. Det fanns inget annat sätt att beskriva det på.

-Jag behöver inte din hjälp, svarade Taylor torrt och började plocka ihop sina saker. 

Det var ingen idé att förneka något. Mandy visste. Det är svårt att tro, tänkte Taylor, att någon som henne kan vara så uppmärksam.

- Ja, för det går ju sååååå bra för dig nu, Offer. Jättebra. Killen du är dödligt kär i, som för övrigt är din bästa vän, är så lätt att flörta med, få att gilla en, att man kunde tro han var prostituerad eller något.

   Mandy tog en kort paus och fortsatte sedan:

-Du behöver mig, för du vet inte hur du ska göra för att få honom att gilla dig, men, uppenbarligen, så gör jag det. Och jag behöver dig, för att överleva tiden jag blir tvingad att bo här. Vad säger du? Deal? 

   Mandy räckte fram sin hand. Taylor stirrade på den ett bra tag. Det var som att världen stannade upp. Hennes fantasi skenade iväg för ett ögonblick och hon tyckte nästan att det kändes som att hon höll på att ingå ett avtal med djävulen själv. Det ryckte till i hennes mungipor, vilket Mandy självklart ignorerade, och hon tog djävulens hand i ett fast grepp. Taylor släppte greppet fort, som att hon var rädd och bränna sig eller något och suckade ännu en gång.

- Jag vet dock inte hur du tänkt göra det. Han har praktiskt taget flicken, visste du det?

   Mandy log och hennes ögon smalnade, något som fick henne att se ut som en ond katt av något slag.

-Jag har alltid älskat en utmaning, sa hon leendes och granskade Taylor, som för att göra sig extra förstådd. Taylor kunde inte låta bli att skratta till lite lätt, eftersom hon insåg deras olikheter så extremt tydligt efter det. De kläder som var uppklätt för Taylor var ett modeoffer för Mandy.

-Det kommer vara dryg som fan, jobbigt som fan, sa Mandy skapligt allvarligt. Men det kommer att ha varit värt det!

 

~~~~~~

 

Mandy och Taylor började gå bort från eleverna som satt ute i solen och gick istället till ett avlägset träd där det inte fanns några elever som kunde störa. Trädet var stort och lysande grönt. Otroligt vackert. Taylor tyckte det såg tålmodigt ut på något sätt. Hon visste inte riktigt varför, men hon kunde inte låta bli att älska trädet. Ibland gick hon dit för att tänka. Ibland för att kunna sluta tänka.

- Det här blir perfekt! sa Mandy och lät nöjd. Nu, min plan.

   Taylor höjde sitt ena ögonbryn och såg på Mandy.

-Har du redan en plan? sa hon skeptiskt.

-Det är klart jag har! Lilla Offret mitt, en bra mentor har alltid en plan.

   Taylor orkade inte bry sig om att hon kallade henne för Offret. Hon orkade helt enkelt inte tänka ut varför hon valt att kalla henne för det, men hon antog att det var för hon skulle få bli Mandys tidsfördriv.

-Och vad är din otroliga plan då? sa Taylor oberört, nästan uttråkad. Hon ville inte låta för nöjd så att Mandy skulle tro att hon kunde styra och ställa med Taylor, får göra som hon ville. Taylor tänkte inte låta sig köras runt med, bara för att hon behövde lite hjälp.

   Mandy flinade ett otroligt irriterande flin och svarade:

-Jag kan inte berätta den.

-Vad är då anledningen till att vi gått hit, och skolkar biologin? sa Taylor upprört och började gå bort från trädet. Det stressade inte upp Mandy. Istället satte hon sig ner på huk.

-Kom hit, Taylor. Jag behöver låna din tjocktröja. Du behöver den ändå inte när det är så sjukt varmt ute. Seriöst, jag fattar inte ens hur du överlever!

Taylor suckade och tog av sig sin pappas college-tröja och kastade den till Mandy.

-Jag är van vid värmen, Mandy. Visst är det lite varmt, men jag är inte bekväm i att gå runt och visa upp mig så här, sa hon och gjorde en nästan frustrerad gest åt sig själv och skakade på huvudet.

   Mandy stirrade på henne med något idiot-förklarande i blicken.

-Du tycker väl inte att du är tjock? sa hon väldigt irriterat.

   Taylor kunde inte hålla sig. Hon brast ut i skratt och satte sig ner brevid Mandy, som satt på hennes tröja och såg, nu mera, chockad ut. 

-Nej, svarade hon när hon lugnat ner sig lite. Jag tycker jag är för smal. Jag vill se lite större ut. Jag önskar jag hade kurvor, och om jag kan få folk att tro att jag har det genom att använda stora tröjor, så visst. Dessutom, sa hon och fnittrade till lite, så är det otroligt bekvämt.

   Mandy skakade tröttsamt på huvudet. Därefter blev det tyst en stund, bortsätt från Taylor lätta fniss-attacker som kom och gick mellan minutrarna som gick. Därefter sa Mandy, som om hon låtsades att tidigare samtalsämne aldrig hänt:

-Du ska sova hos mig i helgen.

   Taylor stirrade lite chockat på henne.

-Jag kan inte. Jag ska...

-Du kan visst, avbröt Mandy. Jag vet vad du tänker säga. "Jag ska träffa Zack!", men icke, det ska du inte! Du ska vara med mig, fredag till söndag, och han får inte veta något.

   Taylor såg chockerat på Mandy med stora ögon, komplett överaskad. Hon öppnade munnen för att säga något, men glömde bort det. Varför fick hon inte säga något till Zack? Hon ville ju umgås med honom så mycket hon kunde nu innan han fick sin nya flickvän.

Mandy fortsatte oberört och såg upp i trädkronan:

-Klä dig snyggt, riktigt snygg, på fredag till skolan. Inga glasögon oavsett om du har linser eller inte, inga gigantiska tröjor, speciellt inte om det är över 20 grader! Bara ben, mycket hud... Se så sexig ut som möjligt.

-Jag vet inte om du vet vem du pratar med, sa Taylor lugnt och såg upp i trädkronan hon med, mindre chockad nu, men jag är inte precis ett proffs på att klä mig sexig.

   Mandy log brett och skrattade till lite lätt.

-Lilla hjärtat, det hade jag inte förväntat mig.

   Det var något, nästabn förnedrande, i 'smeknamnen' hon fick av Mandy. De gick henne på nerverna.

-Jag hjälper dig under veckan att gå igenom din garderob, och i värsta fall, shoppa nya kläder. 

    Taylor vred lite på huvudet och såg på Mandy, och där efter på hennes skor. Vem tar på sig ett par 1 700 dollars-pumps till skolan? Hon suckade och skakade på huvudet.

-Jag hoppas du vet vad du pratar om, var allt hon sa innan hon lät värmen och den eviga sommaren omfamna hennes bara armar.

 

 

Hej alla barn (ja, till de som faktiskt fortfarande läser min blogg).

Det är faktiskt mycket jag skulle vilja blogga om och skriva om, men som jag inte tar mig tiden till. Jag måste hitta någon typ av motivation. Tyvärr lär det inte bli "From this, to that!" för att jag håller på att skriva en bok (för att jag är knasig och inte alls som alla andra tonåringar) som motiverar mig mer. Men jag ska försöka, jag lovar lovar lovar LOVAR<3 Men mycket skola, mycket som händer, mycket jag tänker på och mycket jag inte orkar med.

Kan inte ta allt här osv men hoppas att de få som läser förstår :) Jag ska försöka slänga in mer grejer på bloggen även om det är något helt och hållet värdelöst ^^

Puss på er SNUTTEGULL!