ellinorlundquist

Zack gick och muttrade för sig själv. Det var väl självklart att han fortfarande var sur? Jävla Taylor. Sedan avbröt han sitt surande och flinade lite. Därefter skrattade han tyst åt sig själv. Han var verkligen patetisk. En tjej, EN tjej hade dissat honom, och han hade blivit 'sur' för att Taylor retats lite? Zack suckade lätt och satte händerna i fickorna medan han gick längs korridoren. Han kunde itne vara arg på Taylor. Det gick bara inte. Den senaste gången han blivit arg på henne var när hon blivit mobbad när de var 11 och hon hade bara stått där och tagit skit. Efter att han försvarat henne, så hade stått och skällt ut henne i säkert 20 minuter för att hon inte sagt ifrån. Hur kunde någon någonsin kalla den underbart snälla varelsen för ful? Långa snygga ben, sjukt snyggt hår och otroligt söt, med eller utan sina glasögon. Nördig? ja men visst! Men ful? Inte en chans!

-Avundsjuka idioter, mumlade han tyst medan han log, allt bredare, ensam i korridoren.

Han lyfte på huvudet och såg Mandy sitta och prata med Veronica, Carmen, Annie och Olive. Det var väl klart att de pratade med varandra! Perfekt matchning, tänkte Zack. Men han kunde inte låta bli att tycka att Mandy var dödligt snygg, vilket irriterade honom ännu mera. Zack förflyttade blicken och tittade ut och där satt Taylor och skrev i sitt superhemliga anteckningsblock. Han hade aldrig fått sett vad som fanns i. Alltid när han frågade så rodnade hon bara och sa att det itne var något speciellt, men att han absolut inte fick titta! Han hade lovat att aldrig göra det, och när Zack lovat något, så höll han det, oavsett hur jobbigt det än var.

Precis då hörde han de bekanta ljudet från de blåa pumpsen och Mandy stod framför honom.

-Hej, Zack, var det va? sa hon onödigt flörtigt och höjde på ögonbrynet. Det såg nästan ut som att hon sneglade bakåt, men Zack tänkte att det säkert varit inbillning.

"Zack, var det va?". Vilken jävla bitch! Att hon låtsades glöt hans namn, för att inte verka för intresserad, men ändå tillräckligt för att få hans uppmärksamhet.

Zack stirrade på henne, chokerat.

-Eh, ja.. fick han fram till slut.

Vilket patetiskt svar! Samla dig, din tönt!

-Vadå då? fortsatte han, lite mer samlat och självsäkert. Då insåg han att han måste låtit mycket mer nedvärderande än vad han trott i sitt första osäkra svar, för hon såg faktiskt chockad ut över hur han svarat henne. Dock så varade chocken bara i någon sekund innan hon samlat ihop sig igen.

-Så att jag kommer ihåg ditt namn rätt, sa hon flörtigt medan hon log. Jag måste verkligen lägga ditt namn på minnet, Zack. 

Hon log och höjde ena ögonbrynet och därefter gick hon iväg och lämnade Zack gapandes i korridoren.