ellinorlundquist

Mandy vaknade med ett ryck. Planet måste ha guppat till.

Hon väntade tills hjärtklappningarna av chocken hon fått hade gått ner och samlade sig sedan. Hon såg sig omkring. Hon fick åtminstone åka första klass.

-Tjoho! tänkte hon. En positiv sak av miljoner dåliga.

Efter att fått sitt bagage, som kändes som år, suckade Mandy djupt och gick med tunga steg för att hitta sin 'bondgårdsfarbror'.

Efter en liten stunds sökande så såg hon honom och hennes kinder hettade upp. Där stod han, i smutsiga ch slitna jeans, en rutig tröja med lera (men det var bara en vild gissning) och håret stod åt alla håll och kanter. Problemet var att hans utseende inte var det värsta. Han ropade, nästan skrek, Mandys namn och vinkade häftigt med armarna.

-Hej Mandy! Hur är det tjejen? ropade han medans han gick med snabba steg och kramade om henne hårt. Mandy tappade allt hon höll i och tappade andan, inte bara av den hårda kramen, utan också utav stanken. Han verkligen stank bondgård. Gödsel, ko, häst och gris. Det bildade en otroligt frän lukt som gav henne kräkreflexer.

-Hej, morbror Joe, lyckades hon få fram.

Plötsligt såg han lite skamsen ut.

-Ledsen för stanken, fick han fram med ett halvt generat flin. Jag var tvungen att göra klart lite grejer på gården innan jag skulle in till stan och hämta upp dig, så att jag skulle slippa jobba ikväll, och jag antar att jag drogs med så mycket att jag helt enkelt inte hann duscha.

När han såg Mandys min skrattade han högljutt.

-Samma gamla Mandy, skrattade han fram.

-Och samma gamla Joe, mumlade Mandy.

Mandy såg inte så mycket utav den så kallade storstaden, eftersom hon pluggade in hörlurarna och drömde sig tillbaka till New York. Till Alex, till sin gamla skola, till sina vänner, till sitt hem.

När hon tittade upp igen var de ute på en stor landsbygd. Trots att hon var en storstadsmänniska var hon tvungen att erkänna för sig själv, att det var väldigt vackert. Grönt överallt, och alla träden! Det gjorde henne lite målös. Tidigare hade landsbygden äcklat henne, men så där på avstånd, instängd i en bild, så var den helt okej.

Hon såg på klockan och insåg att de åkt i drygt 40 minuter.

-Är vi inte framme snart? frågade hon osäkert. Mamma sa att du bara bodde utanför stan.

Han log osäkert.

-Tja, min syster har alltid undvikit jobbiga situationer genom att undvika att vara...precis.

-Och vad ska det betyda? sa Mandy med en hårt och irriterad röst.

Det blev tyst.

-Joe!

-Det är inte den staden jag bort utanför, sa han lika osäkert som hans leende tidigare varit.

-Vilken stad är det då? morrade Mandy fram.

-Den här staden, sa Joe och pekade på en liten skyllt där det stod "Farmsburg".

Mandy fann inga ord. Hon stirrade bara framför sig och höll andan när den lilla asfalltsvägen ledde dem in i en liten liten stad. Det fanns inte ett enda höghus så långt ögat nådde. De största husen hon såg var två våningar och var antingen lägenheter eller radhus. Hon såg en skymt av något som liknade en bensinmack, hon såg ett café som det stod med stora bokstäver "Billie's Cafe" på och något som tydligen skulle föreställa en matbutik.

-Titta till höger så ser du din nya skola, sa Joe i ett ansträngt tonläge.

Mandy vred på huvudet och såg sin nya skola. Det var en liten trappa upp till en liten liten tegelhusbyggnad som det stod "Farmsburgs' High School" på med gamla metallbokstäver.

Hon vände huvudet framåt och sa med så lugn ton hon bara kunde:

-Du jagar va?

-Ja.. svarade Joe osäkert. Vadå då?

-Jag måste låna ditt gevär, för jag skjuter hellre skallen av mig i min vita 900 dollars-tunika än att gå på den där skolan!

-Lägg ner nu Mandy, sa han med ett försök att lugna henne. Här ska ingen skjuta skallen av sig i en vit överpristunika. Du kommer trivas jättebra i skolan som jag och din mamma gick i.

-Jag visste att den var från stenåldern, muttrade Mandy.