From This, To That!
Taylor:
Taylor tog upp mobilen och läste smset. Det var från hennes mamma. "När kommer du hem? Jag behöver hjälp med maten 
Kram"
Kram"-Vem var det ifrån? frågade Zack, nyfiken som han var.
- Mamma. Jag måste hem, svarade Taylor med sorgsen stämma. Han hade precis pratat klart om den där Bitchen och nu var hon tvungen att gå! Livet var inte på hennes sida.
Taylor packade ihop sina saker och gick. När hon kommit utanför dörren så vände hon sig om för att vinka åt Zack, vilket hon sedan fick upptäcka var helt onödigt. Servitrisen hade satt sig ner vid Zacks bord. Han sa något och de båda skrattade, nästan hysteriskt.
Zack hade praktiskt taget en flickvän, men som han brukade säga; det skadade inte att skaffa sig reserver.
Taylor vände sig om och började gå. En mörkgrön van körde förbi. Det var Joe Thommas, så hon vinkade lite halvhjärtat. Det satt någon mer i bilen, men Taylor orkade inte riktigt lägga ner någon tid i att lista ut vem det var.
Varför var hon av alla människor tvungen att vara dödskär i sin bästa vän? Hon drog bort sitt lockiga hår från ansiktet och rättade till glasögonen. Han skulle aldrig kunna älska henne på samma sätt, och även om han nu skulle kunna göra det, så skulle hon aldrig få veta. Taylors problem med att visa känslor, som var så pass starka, kom alltid ivägen, så hon skulle ändå aldrig kunna säga hur hon kände. Hon kände sig som ett fångat djur, som gjorde allt för att komma ut ur buren, helt och hållet för gäves.
-Jag är hemma! ropade Taylor till sin mamma.
-Redan? svarade hennes mamma medans hon gick ut i hallen. Hon hade en handduk i handen, så hon diskade väl eller något.
-Vadå 'redan'? sa Taylor, nästan lite oroligt.
-Ja, jag sa inte att du behöve komma hem än. Undrade bara när så jag visste när jag skulle börja med maten.
Taylor kände hur klumpen i halsen växte större och större och att tårarna höll på att fylla upp hennes ljusblåa ögon.
Hennes mamma vred lite på huvudet och såg lite oroligt på sin dotter.
-Är något fel?
Taylor skakade bara på huvudet och gick upp på sitt rum, medans hon fortfarande hade någon typ av kontroll över sina känslor.
När hon var inne på sitt rum kunde hon inte hålla sig längre. Allt vällde ut, som ett monsunregn. Fast det var inget ovanligt med det. Taylor grät minst en gång om dagen över Zack.
Hon kastade sig på sängen med huvudet ner i kudden.
-Kom igen nu, Taylor! tänkte hon. Ta dig samman! Han är bara en kille. En underbar kille med vackra, klarblåa ögon som faktiskt är längre än dig, som har sagt att du är söt i dina glasögon...
Hon avbröt sina tankar och la sig på rygg. Hon vred försiktigt på huvudet och såg bilden. Bilden som hon brukade spela gitarr till. Hon sträckte sig efter den inramade bilden och granskade den. Det var en bild på Zack, från deras campingtur de gjort för 2 år sedan. Han satt vid sjön och skrattade åt något Taylor sagt, och då hade hon tagit bilden utan att han visste. När han sett henne hålla i kameran hade han rest sig upp, kastat iväg kameran på gräset och burit ner henne till bryggan och slängt henne ner i vattnet. Taylor log för sig själv åt minnet och några tårar föll ner för hennes skinder, ännu en gång. Vad skulle hon göra? Hon kunde inte fortsätta så här länge till.
Zack hade praktiskt taget en flickvän, men som han brukade säga; det skadade inte att skaffa sig reserver.
Taylor vände sig om och började gå. En mörkgrön van körde förbi. Det var Joe Thommas, så hon vinkade lite halvhjärtat. Det satt någon mer i bilen, men Taylor orkade inte riktigt lägga ner någon tid i att lista ut vem det var.
Varför var hon av alla människor tvungen att vara dödskär i sin bästa vän? Hon drog bort sitt lockiga hår från ansiktet och rättade till glasögonen. Han skulle aldrig kunna älska henne på samma sätt, och även om han nu skulle kunna göra det, så skulle hon aldrig få veta. Taylors problem med att visa känslor, som var så pass starka, kom alltid ivägen, så hon skulle ändå aldrig kunna säga hur hon kände. Hon kände sig som ett fångat djur, som gjorde allt för att komma ut ur buren, helt och hållet för gäves.
-Jag är hemma! ropade Taylor till sin mamma.
-Redan? svarade hennes mamma medans hon gick ut i hallen. Hon hade en handduk i handen, så hon diskade väl eller något.
-Vadå 'redan'? sa Taylor, nästan lite oroligt.
-Ja, jag sa inte att du behöve komma hem än. Undrade bara när så jag visste när jag skulle börja med maten.
Taylor kände hur klumpen i halsen växte större och större och att tårarna höll på att fylla upp hennes ljusblåa ögon.
Hennes mamma vred lite på huvudet och såg lite oroligt på sin dotter.
-Är något fel?
Taylor skakade bara på huvudet och gick upp på sitt rum, medans hon fortfarande hade någon typ av kontroll över sina känslor.
När hon var inne på sitt rum kunde hon inte hålla sig längre. Allt vällde ut, som ett monsunregn. Fast det var inget ovanligt med det. Taylor grät minst en gång om dagen över Zack.
Hon kastade sig på sängen med huvudet ner i kudden.
-Kom igen nu, Taylor! tänkte hon. Ta dig samman! Han är bara en kille. En underbar kille med vackra, klarblåa ögon som faktiskt är längre än dig, som har sagt att du är söt i dina glasögon...
Hon avbröt sina tankar och la sig på rygg. Hon vred försiktigt på huvudet och såg bilden. Bilden som hon brukade spela gitarr till. Hon sträckte sig efter den inramade bilden och granskade den. Det var en bild på Zack, från deras campingtur de gjort för 2 år sedan. Han satt vid sjön och skrattade åt något Taylor sagt, och då hade hon tagit bilden utan att han visste. När han sett henne hålla i kameran hade han rest sig upp, kastat iväg kameran på gräset och burit ner henne till bryggan och slängt henne ner i vattnet. Taylor log för sig själv åt minnet och några tårar föll ner för hennes skinder, ännu en gång. Vad skulle hon göra? Hon kunde inte fortsätta så här länge till.
Trackback
