From This, To That!
Mandy:
-Ja, kom då! hörde hon en killröst säga glatt.
Mandy öppnade ögonen som hon hade knipit igen när hon trodde att hunden skulle attackera henne och äta upp hennes inälvor. En bit ifrån henne stod en lång kille som såg ut att vara i hennes ålder. Han hade kort svart hår som var spretigt, mörka ögon och ljusbrun hy. Hon fastnade helt och hållet vid ansiktet och hann inte ens fundera på om hon skulle granska hans kläder.
Hon såg på de markerade käkbenen och insåg att hon stirrade, för han hade slutat prata med det svartvita monstret och tittade fundersamt på Mandy. Hon reste sig upp och slog bort jord och grus från sina händer och från kläderna. De bara stod där, i vad som verkade vara en evighet, och stirrade på varandra tills han, utan att ändra ansiktsuttryck, vände sig om och gick in i stallet med monstret. Mandy stod där och insåg just vad som hänt. Hon hade blivit dissad! Det hade aldrig hänt förut.
-Han kunde väl åtminstone ha frågat om det gick bra, muttrade hon tyst för sig själv. Men neeej då! Han lämnade henne till att stå där och se ut som en idiot.
Om det inte varit för att hon visste att han hade med sig den där fluffiga besten, så hade hon gått in där och konfronterat honom. Istället så bestämde hon sig för att han var en loser. En väldigt, väldigt snygg loser....
Lite senare var det mat. Mandy hade inte insett hur hungrig hon faktiskt var, förrän Joe nämnde ordet mat. Hon var tvungen att hejda sig själv från att inte springa in i köket. Men när hon väl kommit in i det modernaste och snyggaste kök hon någonsin sett, så dränktes hon i en våg av besvikelse. Där inne, i det vackra köket, låg, på en stor tallrik, en brun klump.
-Vad är det där? sa Mandy nedlåtande medan hon rynkade på näsan.
-Det där är köttfärslimpa, svarade Joe irriterat retsamt.
Det blev tyst ett tag.
-Du kan ta för dig så länge, sa Joe tillslut. Jag ska göra en sak först.
Mandy tog inte för sig. Hon stod och funderade på om hon skulle låta matförgiftningen från köttfärslimpan ta kol på henne, eller om hon skulle låna Joes jevär och dö hungrig.
-Och du, Mandy! sa Joe och tittade in i köket igen. Sluta rynka på näsan, annars blir du lika rynkig som en gammal tant!
Hon slutade omedvetet att rynka på näsan och Joe skrattade.
När han gått ut, så gick Mandy motvilligt fram till köttfärslimpan, eller dödsklumpen som hon hellre kallade den, och skar upp en minimal bit. Som tur var så fanns det potatis och grönsaker som hon där emot öste på. Hon satte sig ner och började äta av grönsakerna. Det kunde inte vara meningen att hon skulle behöva stå ut med sån här mat!
Mandys funderingar avbröts av ett skällande som fick henne att stelna till. Monstret! Skulle han verkligen släppa in det? Han borde veta om Mandys otroliga hundskräck.
Dörren öppnades, och in kom, inte bara Joe och den där hemska saken, utan också den otroligt snygga idioten. De gick in i köket, och som tur för Mandy så höll sig hunden på avstånd.
-Mandy, sa Joe och log med sitt breda leende, det här är Jake! Han jobbar här på gården med mig.
-Jo, vi har..träffats, sa Mandy så nedlåtande hon bara kunde för att försöka visa vem som bestämde. Det fungerade inte så värst bra. Jake fnös bara till lite lätt, himlade med ögonen och skakade lätt på huvudet.
-Jaha, men vad bra! Då behöver ni kanske inga långa presentationer, sa Joe glatt som om han inte märkt att de inte gillade varandra.
Joe och Jake satte sig ner vid bordet och tog för sig av maten. De åt mycket och fort. När de tog om så hade Mandy knappt ätit hälften av sin mat. Joe tittade upp på Mandy och såg den lilla biter köttfärslimpa hon tagit. Han såg också att hon inte ens smakat den.
-Ska du inte ens smaka? sa Joe och pekade med gaffeln.
-Jag äter inte dödsklumpar, sa Mandy torrt och bittert.
-Nähä, sa Joe lite mer nedstämt. Vad äter fina fröken Mandy då?
-Man tycker ju att mina så kallade föräldrar borde ha informerat dig lite mer än vad de faktiskt har gjort, sa Mandy och gav det onda ögat mot hunden som satt och tiggde mat.
-De har informerat mig, sa Joe lugnt. Jag valde bara helt enkelt att äta köttfärslimpa idag för att du skulle få smaka på riktigt husmanskost.
-Och hunden? sa Mandy irriterat.
-Tror du, på fullaste allvar, att jag skulle göra mig av med min hund bara för att du är lite hundrädd?
Hon sa inget. Det blev väldigt tyst, så för att rädda situationen sa Joe sedan:
-Men eftersom att din mamma dödar mig om du inte får i dig 'riktigt mat, sa han och gjorde citationstecken, så kommer jag börja laga mer mat som du är van vid, redan imorgon.
Mandy lös upp.
-Vad bra, sa hon och log lite till gjort.
Hon reste sig och och började gå ut ur köket.
-Vart ska du? frågade Joe.
-Gå och lägga mig, svarade Mandy lugnt. Jag står ut att vara halvhungrig till imorgon bitti.
Joe orkade inte riktigt argumentera emot så han suckade bara och sa:
-Okej. Ditt busskort ligger i byrålådan på rummet och bussen går 08.00 imorgon.
-Bussen?! nästan skrek Mandy.
Det var tydligen väldigt roligt, för Jake spottade tillbaka mjölken han nyss druckit ner i glaset igen. Joe började skratta åt båda Mandy och Jake, medan Jake satt och flinade.
-Ugh! morrade Mandy och stampade ut ur huset.
-Jag tror hon blev arg, sa Joe.
De tittade på varandra och började skratta högt.
-Ja, kom då! hörde hon en killröst säga glatt.
Mandy öppnade ögonen som hon hade knipit igen när hon trodde att hunden skulle attackera henne och äta upp hennes inälvor. En bit ifrån henne stod en lång kille som såg ut att vara i hennes ålder. Han hade kort svart hår som var spretigt, mörka ögon och ljusbrun hy. Hon fastnade helt och hållet vid ansiktet och hann inte ens fundera på om hon skulle granska hans kläder.
Hon såg på de markerade käkbenen och insåg att hon stirrade, för han hade slutat prata med det svartvita monstret och tittade fundersamt på Mandy. Hon reste sig upp och slog bort jord och grus från sina händer och från kläderna. De bara stod där, i vad som verkade vara en evighet, och stirrade på varandra tills han, utan att ändra ansiktsuttryck, vände sig om och gick in i stallet med monstret. Mandy stod där och insåg just vad som hänt. Hon hade blivit dissad! Det hade aldrig hänt förut.
-Han kunde väl åtminstone ha frågat om det gick bra, muttrade hon tyst för sig själv. Men neeej då! Han lämnade henne till att stå där och se ut som en idiot.
Om det inte varit för att hon visste att han hade med sig den där fluffiga besten, så hade hon gått in där och konfronterat honom. Istället så bestämde hon sig för att han var en loser. En väldigt, väldigt snygg loser....
Lite senare var det mat. Mandy hade inte insett hur hungrig hon faktiskt var, förrän Joe nämnde ordet mat. Hon var tvungen att hejda sig själv från att inte springa in i köket. Men när hon väl kommit in i det modernaste och snyggaste kök hon någonsin sett, så dränktes hon i en våg av besvikelse. Där inne, i det vackra köket, låg, på en stor tallrik, en brun klump.
-Vad är det där? sa Mandy nedlåtande medan hon rynkade på näsan.
-Det där är köttfärslimpa, svarade Joe irriterat retsamt.
Det blev tyst ett tag.
-Du kan ta för dig så länge, sa Joe tillslut. Jag ska göra en sak först.
Mandy tog inte för sig. Hon stod och funderade på om hon skulle låta matförgiftningen från köttfärslimpan ta kol på henne, eller om hon skulle låna Joes jevär och dö hungrig.
-Och du, Mandy! sa Joe och tittade in i köket igen. Sluta rynka på näsan, annars blir du lika rynkig som en gammal tant!
Hon slutade omedvetet att rynka på näsan och Joe skrattade.
När han gått ut, så gick Mandy motvilligt fram till köttfärslimpan, eller dödsklumpen som hon hellre kallade den, och skar upp en minimal bit. Som tur var så fanns det potatis och grönsaker som hon där emot öste på. Hon satte sig ner och började äta av grönsakerna. Det kunde inte vara meningen att hon skulle behöva stå ut med sån här mat!
Mandys funderingar avbröts av ett skällande som fick henne att stelna till. Monstret! Skulle han verkligen släppa in det? Han borde veta om Mandys otroliga hundskräck.
Dörren öppnades, och in kom, inte bara Joe och den där hemska saken, utan också den otroligt snygga idioten. De gick in i köket, och som tur för Mandy så höll sig hunden på avstånd.
-Mandy, sa Joe och log med sitt breda leende, det här är Jake! Han jobbar här på gården med mig.
-Jo, vi har..träffats, sa Mandy så nedlåtande hon bara kunde för att försöka visa vem som bestämde. Det fungerade inte så värst bra. Jake fnös bara till lite lätt, himlade med ögonen och skakade lätt på huvudet.
-Jaha, men vad bra! Då behöver ni kanske inga långa presentationer, sa Joe glatt som om han inte märkt att de inte gillade varandra.
Joe och Jake satte sig ner vid bordet och tog för sig av maten. De åt mycket och fort. När de tog om så hade Mandy knappt ätit hälften av sin mat. Joe tittade upp på Mandy och såg den lilla biter köttfärslimpa hon tagit. Han såg också att hon inte ens smakat den.
-Ska du inte ens smaka? sa Joe och pekade med gaffeln.
-Jag äter inte dödsklumpar, sa Mandy torrt och bittert.
-Nähä, sa Joe lite mer nedstämt. Vad äter fina fröken Mandy då?
-Man tycker ju att mina så kallade föräldrar borde ha informerat dig lite mer än vad de faktiskt har gjort, sa Mandy och gav det onda ögat mot hunden som satt och tiggde mat.
-De har informerat mig, sa Joe lugnt. Jag valde bara helt enkelt att äta köttfärslimpa idag för att du skulle få smaka på riktigt husmanskost.
-Och hunden? sa Mandy irriterat.
-Tror du, på fullaste allvar, att jag skulle göra mig av med min hund bara för att du är lite hundrädd?
Hon sa inget. Det blev väldigt tyst, så för att rädda situationen sa Joe sedan:
-Men eftersom att din mamma dödar mig om du inte får i dig 'riktigt mat, sa han och gjorde citationstecken, så kommer jag börja laga mer mat som du är van vid, redan imorgon.
Mandy lös upp.
-Vad bra, sa hon och log lite till gjort.
Hon reste sig och och började gå ut ur köket.
-Vart ska du? frågade Joe.
-Gå och lägga mig, svarade Mandy lugnt. Jag står ut att vara halvhungrig till imorgon bitti.
Joe orkade inte riktigt argumentera emot så han suckade bara och sa:
-Okej. Ditt busskort ligger i byrålådan på rummet och bussen går 08.00 imorgon.
-Bussen?! nästan skrek Mandy.
Det var tydligen väldigt roligt, för Jake spottade tillbaka mjölken han nyss druckit ner i glaset igen. Joe började skratta åt båda Mandy och Jake, medan Jake satt och flinade.
-Ugh! morrade Mandy och stampade ut ur huset.
-Jag tror hon blev arg, sa Joe.
De tittade på varandra och började skratta högt.
Kommentarer
Trackback
