ellinorlundquist

Taylor skrattade medan hon sa:

-Du behöver inte vara så sur för att du blev dis...

-Okej, då går jag nu då! avbröt han.

Taylor försökte samlade sig lite och gick efter honom medans hon fick en ny skrattattack.

 

Det sista hon hörde av Taylor, eller Offret som hon tänkte kalla henne för, var ett högt asgarv.

Mandy skakade lätt på huvudet och gick till rektorns kontor för att få sitt skåpnummer och ett schema.

 

Påväg till sitt skåp såg hon ett välbekant ansikte. Det var HAN! Idioten Jake. Varför var han tvungen att vara jämngammal med henne? Kunde han inte varit runt 22 istället, så hade hon kanske inte behövt se honom i skolan? 

När hon tittade upp från sitt skåp såg hon att han gick in i salen hon skulle gå till...

-Det här kan inte vara sant... mumlade hon tyst för sig själv med uppspärrade ögon. Det fick inte vara sant!

Hon stängde skåpet och gick med snabba steg till klassrummet och när hon klivit in i dörren så satt han redan ner, längst bak i klassrummet. Men han var inte den enda hon kände igen i det där klassrummet. Offret och Mr. JagTrorJagKanStötaPåVemJagVill satt också där, långt fram nära dörren. Mandy blundade en kort sekund och suckade djupt. Hon tittade upp och gick fram till läraren. Hon såg i ögonvrån att alla iaktog henne. 

-Hej! Du måste vara den nya eleven, sa läraren och log. Hon hade lite halvsneda tänder som var lätt gula. Förmodligen rökare. Hon hade brunt halvrisigt hår som gick till axlarna. Ansiktet var dock väldigt slätt och hon hade en enkel, men ändå fin sminkning. Om Mandy inte varit så petig av sig hade hon kunnat erkänna att hon var lite fin.

Som svar på påståendet så nickade hon bara och tvingade sig själv till ett lätt leende. Läraren log tillbaka.

-Jag är Miss. Cole. Vill du presentera dig själv, eller ska jag göra det åt dig?

Mandy ryckte på axlarna. Spelade det ens någon roll? Egentligen så brydde de sig nog ungefär lika mycket som hon tänkte bry sig om att lära sig allas namn... Inte alls.

Miss. Cole väntade på ett beslut av Mandy, så hon suckade väldigt lätt (och tyst) och började prata.

-Mitt namn är Mandy och jag kommer från New York, sa hon tröttsamt och ointresserat.

Det blev tyst.

-Är det inget mer du vill berätta om? sa Miss. Cole på ett lugnt och pedagogiskt sätt. Hon verkade verkligen trevlig, men nu var den spydiga kommentaren redan på gång, så hon kunde inte hindra sig själv.

-Tror du verkligen att någon här egentligen bryr sig om mitt efternamn, hur gammal jag är och varför jag flyttat? Det tror inte jag i alla fall, sa hon och satte sig ner på en tom plats brevid nån tjej med mörkbrunt vågit hår.

Miss. Cole hade följt Mandy förvånat med blicken, men samlade sig fort och började berätta om dagens engelska lektion. Mandy lyssnade inte speciellt noga. Istället iaktog hon Offret. Hon såg hur hon tittade på han den där Zack. Var de ett par? Men varför skulle han då stötit på henne? Nej, de var nog inte ett par. Mandy övergick till att iakta Zack istället och då slog det henne. Han såg inte. Han såg inte det hon bara behövt sekunder för att lista ut. Han såg inte att Offret var helt förtvivlat kär i honom!

Mandy kunde inte hjälpa det. Hon började le, eller rättare sagt, störtflina. Hon var tvungen att titta ner i bänken och hålla sig för att inte ett lätt fnitter skulle smita ut. När hon vände upp huvudet igen för att iakta Taylor och Zack så tittade de åt hennes håll. Av någon underlig anledning så kände sig Mandy inte alls obekväm. Hon fortsatte le som en liten idiot och ansträngde sig för att inte börja asgarva.

Efter lektionen så kom det fram en tjej till henne. Hon hade halvlångt svart hår, mörkgröna ögon och fylliga läppar. Hennes outfit bestod av en blårutig uppknäppt skjorta, ett vitt linne och ett par korta mörka jeansshorts. Mandy höjde omedvetet på ena ögonbrynet och måste sett otroligt arrogant ut, för tjejen började nämnligen se lite smått nervös ut efter att ha fått den blicken av henne.

-Hej! sa hon sedan så självsäkert hon kunde och log. 

Hon fick bara ett lätt leende till svar.

-Carmen, sa hon sedan och sträckte fram handen.

Mandy undrade vad det var med alla i den här staden och handskakningar. Seriöst? Men eftersom att hon var tvungen att åtminstone försöka skaffa vänner så tog hon i hennes hand, skakade den lätt och sa:

-Mandy.

Carmen log ett bländande leende.

-Om du vill så kan jag visa dig runt lite på skolan på lunchen, sa hon sedan väldigt glatt.

-Mm, visst, svarade hon med brist av intresse i tonläget. 

-Nästa lektion är matte. Du kan få sitta med mig om du vill!

Wow, antingen så trodde hon att de fortfarande gick på lekis eller så hade hon blivit tillsagd av någon att vara hennes guid under dagen, för så här övertrevlig var ingen.

-Aah, svarade hon sedan för att inte bete sig som världens ensamvarg. Just när hon tänkte på det så gick Idioten (Jake) förbi. Mandy granskade honom med kisande ögon, som om hon föraktade honom eller nått. Carmen såg det och frågade ivrigt:

-Vadå, känner ni varandra eller?

Mandy tittade på henne.

-Känner och känner. Jag träffade honom igår på min morbros bondgård, muttrade hon irriterat och tänkte på vad som hänt dagen innan.

-Jaha, sa Carmen väldigt besviket.

-Vadå då?

Hon skrattade lite.

-Nej, det hade bara varit kul om det fanns någon som faktiskt kände honom. Han pratar verkligen aldrig. Han är typ skolans ensamvarg. Han pratar inte med någon, sitter aldrig med någon och han..han bara är liksom. Så det hade varit ganska rolig ifall någon faktiskt kunde berätta något om honom.

Då slog det Mandy. Nu visste hon precis vilken typ Carmen var. Hon var en av de populära tjejerna som visste allt om alla på skolan. Det kanske inte skulle vara så dumt att bli hennes vän, trots allt.

Mandy log väldigt intresserat.

-Så, ska vi gå till mattelektionen eller? sa hon på sitt Let's-Make-Friends-sätt.

Carmen blev glad av responsen på från henne och de började gå mot klassrummet.