ellinorlundquist

Ååh, hennes älskade Alex. Vad skulle han säga? Och bara tanken på att vara tvungen att lämna sitt älskade New York gjorde att hon grät sig till sömns.

-Jag hatar dig, sa han tonlöst.

-Men Alex, jag vill inte, utan jag måste!

Tårarna forsade ner för hennes kinder likt ett vattenfall. Det gjorde så ont. Han lämnade henne. Han ville inte ha henne längre. Han trodde inte på att det var hennes föräldrar som tvingade henne.

-Jag hatar dig, sa han ingen, men nu lät det mer som ett eko. Han åkte längre och längre ifrån henne och hon skrek. Hon föll ner på marken. Allt runt om henne var svart. Hennes liv var helt och hållet över.

Mandy vaknade med ett ryck. Det var bara en dröm. Eller snarare en mardröm. Förmodligen den värsta någonsin.

Hon snurrade runt och la sig på sidan och stirrade på väskorna som stod på golvet. Hon ville inte åka! Ögonen fylldes med tårar så hon la sig på rygg innan hon fick ett nytt sammanbrott.

Mandy såg på klockan. 08.34. Fyfan vad tidigt! Hon ville bara sova bort dagen. Men nejdå! Hon skulle självklart vara vaken länge på den värsta dagen i hennes liv. Så typiskt.

Men hon vägrade gå upp så tidigt. Hon tvingade sig själv att ligga kvar till klockan 9. Längre orkade hon inte. Hon blev helt enkelt för rastlös.

Mandy reste sig långsamt upp ur sängen för att inte bli yr. Hon blev det så lätt när hon var nyvaken. Vad skulle hon ha på sig? Hon hade inte tänkt på att hon skulle kanske tagit fram en ny outfit och lägga ner gårdagens. Men nu var det som det var. Hon fick, för första gången på över 3 år, ha samma outfit två dagar i rad.

Mandy lunkade fram till spegeln och stirrade på sig själv. Trots att hon sminkat av sig, hade hon inte fått bort allt, för det var mascara-ränder från att hon gråtit i flera timmar.

Hon tog lite slarvigt bort det och drog handen genom håret. Lockar. Varför hade just hon fått lockigt hår? Många skulle kunna döda för hennes hår, så varför var hon tvungen att få det?

Hon startade plattången och sminkade sig medan den värmde upp. Det spelade ingen roll att hon var arg, ledsen och utmattad. Utseendet betydde ALLT för Mandy. Verkligen allt. Dessutom, var hon tvungen att träffa Alex och alla hennes vänner för att säga hejdå, eftersom hon var tvungen att åka, redan dagen efter.

-Jag trodde aldrig att jag skulle kunna hata en lördag så här mycket, mumlade hon för sig själv. Värsta lördagen någonsin!

När hon var klar med håret drog hon på sig det genomskinliga vita skjortan och stoppade in den i de tighta och håliga jeansen. Sedan tog hon på sig ett par nylonstrumpor.

-Mandy! Alex är här! hörde hon sin mamma ropa.

Hon tog ett djupt andetag och gick ut och mötte upp honom. Han hade precis fått av sig sina ytterkläder. De sa ingenting. Han bara log mot henne och hon fakade ett leende tillbaka.

Han slutade le, för att han insåg direkt att något var fel. Han började gå i rask takt mot Mandys rum. När han såg väskorna flämtade han till lite lätt.

-Vad... var allt han fick fram.

Mandy stängde dörren och suckade.

-Mamma och pappa tvingar mig att flytta.

Alex vände sig om och stirrade på henne. Han såg oerhört förvirrad ut.

-De tycker att jag inte har betett mig nå bra på sista tiden, eller nått, så de tvingar mig att flytta till min morbror tills jag går ut high school.

-Men...Det är ju för fan nästan ett halvår! nästan skrek han.

-Jag vet, men..

-Du kan ju inte bara dra, fattar du väl? avbröt han. Han samlade sig lite och fortsatte:

-När.. när åker du?

Det vart tyst ett tag, för att Mandy var tvungen att svälja klumpen som växte i halsen.

-Imorgon, nästan viskade hon.

Alex spärrade upp ögonen. Hans gröna ögon började inta en svart färg. Han var, med andra ord, otroligt arg.

Han knöt nävarna, nästan så pass mycket att han skakade. Mandy visste vad som skulle komma här näst. Antingen skulle han sparka omkull något, spark sönder något eller slå i väggen. Plötsligt kom smällen. Även fast hon visste om att den var på väg hoppade hon till. Han hade slagit handen i hennes garderob så hårt att det kom lite blod från hand knogar.

Mandy svalde klumpen igen och höll om honom. Men när han omfamnade henne tillbaka flög klumpen upp som en raket och tårarna forsade ur hennes ögon, precis som i mardrömmen. Den enda skillnaden var att Alex stannade kvar och hatade henne inte.

Hela dagen gick åt att umgås så mycket som möjligt med Alex och till att ringa runt till vänner och stämma träff för att säga hejdå.

Mandy kom hem klockan halv tolv på kvällen. Hon var sjukligt trött och hade ångest. Hon insåg att den här lördagen inte alls vad lika hemsk som morgondagen skulle bli.

Alex hade lovat att komma förbi och säga hejdå, men hon visste att han int var så sympatiskt som han låtsades att vara. Han var egentligen jättearg och ville kanske inte ens se henne. Mandys ögon fylldes upp och svämmade över på några sekunder. Hennes ögon värkte väldigt mycket, eftersom att hon gråtit ända sedan igår kväll, och hon slutade inte ens gråta när hon somnade. Hon vaknade flera gånger av mardrömmar och tårar. Hon grät sig igenom sin sista natt i New York, på nästan ett halvår.

På söndagen fick hon lov att gå upp redan klockan halv sex på morgonen för att hinna sminka sig och ta på sig kläderna, som hon haft på sig tre dagar i rad, innan flyget gick.

-Är du klar, hjärtat? frågade hennes mamma försiktigt.

Hon fick inget svar. Mandy slängde bara sin väska över axeln, tog den sista resväskan och knuffade sig ut ur sitt rum. Hennes mamma såg på henne med en bekymrad blick. Hon suckade och insåg att hon inte tänkte prata med henne, precis som hon sagt.

Väntan på planet tog en evighet. Eller, egentligen tog det bara en timme, men det kändes som 5 timmar. Det var inte för att hon ville komma ifrån sina föräldrar så fort som möjligt, utan för att hon väntade förgäves på att Alex skulle komma.

Mandy sa inte ens hejdå till sina föräldrar. Hon gick bara på planet utan ett ord.

Precis innan hon stängde av mobilen fick hon ett sms av Alex där det stod "Förlåt mig".