ellinorlundquist

- Vi ska ingen stans, sa hennes mamma. Men du ska.

- Va? sa Mandy chockat. Driver ni med mig?

- Vi är 100 procent allvarliga, svarade hennes pappa, nästan helt utan känsla i rösten.

- Älskling, sa hennes mamma förtvivlat, du tar allt förgivet. Du shoppar kläder för 700 till 1000 dollar... i veckan! Och då har jag inte ens räknat in skor! Du struntar helt och hållet i skolan. Jag vet att du fuskar och har andra som gör dina läxor. Jag är inte född igår!

Mandy tittade på dem och höjde ögonbrynet, nästan på samma sätt som hon gjort när hon såg 'kärringen' i hissen.

-Mamma och pappa, ni överreagerar! Det är inte alls så illa som ni får det att låta, sa hon med sin övertygande mogna röst. Det var något hon var väldigt bra på. Att hålla övertygande tal, att låta mogen och trovärdig för att få som hon ville. Det var helt enkelt hennes specialité.

Hennes föräldrar tittade osäkert på varandra.

-Nej, sa hennes pappa till slut. Vi överreagerar inte! Du tar dig snart vatten över huvudet och gör något dumt. Så innan du gör det så tänker vi skicka ut dig för att bo hos din morbror, Joe, ute på landet under resten av skoltiden så att...

Men hennes pappa hann inte ens avsluta meningen innan Mandy avbröt honom.

- På landet?! nästan skrek hon. Har ni blivit galna!?! Morbror Joe bor ju på en bondgår långt ut åt helve...

- Svär inte! sa hennes mamma med bestämd ton.

-Jag svär hur mycket jag vill, eftersom att jag inte får bo kvar här ändå! Ni har redan kommit på det ultimata straffet. Vad kan ni mer göra, liksom...

- Ååh, du skulle bara veta! sa hennes mamma väldigt irriterat.

- Lugn, älskling! sa Mandys pappa med så lugn röst han bara kunde.

Mandy stod och granskade sina föräldrar. Gud vad orättvist! De tänkte ta ifrån hennes liv och det fanns inget hon kunde göra åt saken. Hon var så arg att hon bara ville gråta och skrika, men istället svalde hon ilskan och tårarna, tog sin resväska och sa med lugn, men dominant, röst:

- Visst, jag åker till morbror Joe, jag byter skola, jag riskerar min relation med Alex och jag tänker inte klaga alls.

Hennes föräldrar såg förvånat på varandra.

- Men förvänta er inte att jag kommer prata nå mer med er, eller att jag någonsin kommer förlåta er för att ni tagit ifrån mig mitt liv.

Sedan vände hon på klacken och gick mot sitt rum för att packa.

Hennes föräldrar såg bekymrat på varandra.

-Vad har vi gjort? sa hennes mamma, fylld med ånger. Är det här verkligen det rätta att göra?

- Ja, älskling, sa hennes pappa. Vi gör det här för att vi älskar henne.

Han lade armen om sin fru och höll om henne.

Mandy var så arg. Hon slet upp garderobsdörren och stirrade på alla sina kläder. Hon insåg att hon inte skulle få med sig allt, ens om hon hämtade två resväskor till. Hon suckade djupt och tänkte:

- Ja, det är väl bara att börja sortera.

Hon valde endast ut två fin klänningar, hennes favoriter. Hon tänkte att det skulle nog inte skulle vara speciellt många fester att gå på, så därför kunde hon lika gärna lämna sina andra 37 fin klänningar hemma.

Men hennes vardagskläder tog hon med. Allihop. De enda hon lämnade kvar var sådana med fläckar, eller som var trasiga, eller som hon använt mer än 5 gånger.

Drygt 4 timmar senare hade hon packat klart. Hon tittade på klockan. 21.03. Hon hade inte ätit sedan fikat med Alex, men hon var inte hungrig. Hon gick in på sitt badrum och borstade tänderna och sminkade av sig. Därefter gick hon och la sig för att sova. Då kom tårarna. Hon ville inte byta skola. Hon ville inte lämna alla sina vänner bakom sig, och inte heller Alex. Ååh, hennes älskade Alex. Vad skulle han säga? Och bara tanken på att vara tvungen att lämna sitt älskade New York gjorde att hon grät sig till sömns.